Euro. Jorå? Närå!

Det går nästan inte en dag utan att jag hör det vederstyggliga uttalet av den gemensamma europeiska valutan. Jorå säger de, nyhetsuppläsarna och eu-samordnarna. Det korrekta uttalet av valutan är i Sverige precis som den stavas, det vill säga med diftong eller så väljer man ett v-uttal av u:et: evro.

Språkvetarhumor
Just denna fråga behandlades, när valutan var ny, i tv-programmet På ren svenska med den dåvarande ständige akademisekreteraren Sture Allén som expert i studion. Han framförde just dessa två uttal som de enda korrekta med motiveringen att uttalet av valutan ska korrelera med uttalet av den världsdel i vilken euro ska fungera som betalningsmedel. Programledaren tittade förvånat på den berömde lingvisten och frågade: Men vi säger väl inte Evropa? varpå Allén stirrade stint på programledaren och replikerade Gör vi inte?  Sånt tycker vi språkvetare är vansinngit roligt.

Risk för kohandel?
Innan euron infördes hette ju faktiskt den gemensamma valutan écu även om denna inte var ett formellt betalningsmedel som bestod av mynt och sedlar. Men benämningen skulle dock visa sig vara en smula olycklig. Helmut Kohl kunde inte acceptera att en myntenhet som på tyska uttalas ein écu, låter likadant som eine Kuh (en ko).  Huruvida denna anekdot verkligen är med sanningen överensstämmande, eller om den är en särdeles fin klintbergare, är det svårt att få klarhet i. Men rolig är den.

Så fel jag haft

Med svansen mellan benen och underdånigast skrapande med foten ber jag alla om ursäkt, alla som jag förbannat för att de använt ordet atlet istället för friidrottare. Jag har alltid trott att detta ord är en nymodighet, en direktöversättning av det engelska athlet. En anglicism använd för att verka ball, hipp och medveten. Eller nåt.

För mig har atleten varit en muskulös man med stora svarta mustascher, som på marknader eller varitéer lyft stänger med ett stort järnklot i vardera ändan. Sinnebilden för Starke Arvid med andra ord.

Så fel jag haft! Atlet är det ursprungliga ordet för den som ägnar sig åt friidrott, den idrottsgren som från början faktiskt benämndes atletik. Redan på 1700-talet talade vi om atleter i denna betydelse. Och 1818 skriver Johann Norrmann rent ut:

Månge af dem, som häruti … hade erhållit en fullstän­digare undervisning, gjorde dessa öfningar till sin hufvudsysselsättning; och desse kallades Atleter.

Om jag bara hade tänkt en smula längre, borde jag har insett detta tidigare. Namet på den anrika klubben GAIS (grundad 1894) ska ju faktiskt uttydas Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap. Och det verkar onekligen lite troligare att klubben faktiskt sysslade med friidrott än offentliga styrkelyft.

Upp till kamp mot partiklarna

Härmed vill jag slå ett slag för kampen mot de onödiga partiklarna, de små ord som hakas på vissa verb utan att tillföra ett dugg. Varför har det blivit så vanligt att säga starta upp när det räcker gott med starta?

Nästan lika illa är sälja av, men där kan man i alla fall med lite god vilja hitta en betydelsenyans mot sälja. I de flesta fall räcker det gott med den kortare varianten, kanske kompletterad med delar av. Däremot går det ju inte att avstå från partikeln i sätta på, som har en helt annan innebörd än sätta…

Igår hörde jag dessutom en helt felaktig version i radioprogrammet Christer, där radiopraterskan sa vi tävlar ut två biobiljetter. I och för sig mer prepositions- än partikelfel. Men ändå… Skäms!

Och? Och!

Den svenska skolan lär ut många märkligheter. Som till exempel att man inte får börja en mening med och. Varför inte? frågar jag mig. Vad är det som gör att detta lilla ord diskrimineras så grovt? Självklart får man börja en mening med och. Precis som med alla andra ord.

Dock ska det initiala och:et användas sparsamt. Det bör vara förbehållet mycket speciella tillfällen, händelser med betydelse för hela världshistorien. Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud. Där kan vi snacka stora grejer och ingen liten fisig vardagshändelse. Och sen gick jag till kiosken och köpte en chokladkaka verkar futtigt i jämförelse. Inte sant?

Den ljuva skånskan

Henning Mankell skriver i någon av sina Kurt Wallander-deckare att ingenting kan låta riktigt hotfullt om det uttalas på skånska. Det ligger ganska mycket i det, för vem annan än en skåning skulle kunna säga ah, du är ju knasig och få det att låta som en komplimang?

Vad och inte hur gör det fult

Vad är det som säger att det är fult och dåligt med svordomar? Det finns ju inga ord som är dåliga av sig själva eller som har en inneboende fulhet. Allt handlar om tycke och smak samt vilka fördomsbrillor vi har på oss.

Det är vansinnigt att påstå att bruket av svordomar tyder på ett dåligt ordförråd. Vi tar till oss nya ord under hela vår uppväxt och de nya ord vi lär oss tränger inte undan de redan inlärda. Och inte blir väl vårt ordförråd större bara för att vi rensar ut de ord som anses fula? Tvärtom! Med svordomar i bagaget växer ju faktiskt ordförrådet.

Jag menar att det är vad man säger som gör språket fult, inte hur man säger det. Är man elak och bakdantar sina medmänniskor är det mycket fulare än om man skulle slänga in ett jävlar emellanåt när man talar.

Däremot kan ett visst sätt att uttrycka sig på vara mer eller mindre lämpligt. Det är alltså talsituationen som avgör. Så svär på, men svär med urskillning.

Det är okej, Brolle

De e hon jag vill leva med
De e hon jag vill åldras med
De e hon jag vill dela alla dar

Så går refrängen i Brolle jr:s monsterhit Det är hon. Grammatiskt förfärligt eftersom det egentligen ska vara objektsform på pronomenet: det är henne jag vill leva med. Dessutom är sista raden en smula kuriös. Det saknas ju ett med.

Men i konstens värld är detta helt okej, ty här råder licentia poetica. Den poetiska friheten är överordnad grammatik och andra språkliga regler. Rytm och känsla går före subjekt och objekt. Budskapet går ju hem ändå. Att låten sedan suger är en helt annan sak. 

Linguistica manifesto

Språket är det sannaste tecknet på mänskligt liv. Det är inte en statisk företeelse utan något som hela tiden utvecklas i möten mellan människor. Därför finns det inte någonting som kan betecknas rätt eller fel så länge vi håller oss till det talade språket.

Jag är övertygad om att ingen blir lyckligare av att någon styvnackad språkryktare går in och försöker tukta den enskilde individens sätt att tala. Det egna uttryckssättet är så intimt förknippat med personligheten att det egentligen är människan bakom orden vi anmärker på då vi klagar på hennes sätt att tala.

Språket kan marginalisera
Men hur välvilligt inställd till olika talvarianter jag än är, får det talade språket inte vara ett hinder för individen att bli en del av samhället. Bristfälliga språkkunskaper kan i det nutida Sverige få allvarliga konsekvenser; det kan medföra att redan utsatta grupper får det än svårare att komma in i samhällsgemenskapen.

Aldrig förr har språket varit en så tydlig klassmarkör som idag. Det språk som används i medierna är medel- och överklassens språk. Språket i nyhetssändningar och inte minst i den politiska världen är milsvitt skilt från språket i Rosengård, Hammarkullen och Rinkeby.

Utan att behärska de språkliga regler som råder i det etablerade samhället har den språkande mycket svårt att bli en del av det – utanförskapet blir ett faktum. Därför måste vi erbjuda våra invandrare möjligheter att få ett språk som gör att de kan bli en del av det svenska samhället. Det gör vi bäst genom att ge dem möjligheter att lära sig språket direkt i verkligheten genom jobb, praktik eller lärlingsplatser.

Orden speglar samhället
Det är inte sällan våra ungdomar får klä skott för kritiken om dåligt språk. Belackarna vill göra gällande att ungdomarna står för en degenererande språkutveckling med ett förflackat och fult språk. Dessutom finns det människor som anser att det är ungdomarnas grova språk som har gett oss det våldsamma samhälle vi lever i. Naturligtvis är det inte så.

Ungdomar har i alla tider haft, och kommer alltid att ha, ett språk som står i opposition mot det etablerade vuxenspråket. Den äldre generationen har alltid ansett att den vokabulär ungdomarna använder är dålig. Men vi måste komma ihåg att de allra flesta lämnar sitt ungdomsspråk bakom sig när de växer upp och anpassar sig till ett mer socialt accepterat sätt att uttrycka sig.

Språket är gruppsammanhållande och ger en identitet – det har sålunda en mycket viktig social funktion att fylla. Att sedan språket blivit råare och orden grövre är sant, men vi måste komma ihåg att ungdomar alltid vill spränga gränser och bryta tabun. Och eftersom samhället i sig blivit råare och de traditionella svordomarna uppfattas som ganska fadda är det inte så konstigt att språket ser ut som det gör.

Jag är av den bestämda uppfattningen att det är samhället som ger oss orden och inte tvärtom.

Tre konsonanter

I skolan fick vi lära oss att inte skriva tre likadana konsonanter i rad. Det må stämma överens med svensk skrivpraxis, men det finns faktiskt inget uttalat förbud mot detta. Det ser bara lite märkligt ut.

Jag tycker att vi ska börja använda trippelteckning av konsonanter, allt för att öka tydligheten. Då slipper vi fundera på om glasstrut ska uttydas glass-strut eller glas-strut. Följaktligen bör vi skriva glassstrut om vi avser det som går att äta och glasstrut om vi menar… ska vi säga ett konstverk i glas. Med detta skrivsätt kommer vi dessutom att få se skönheter som till exempel webbbaserat och katttass.

Existerande morsaknullare

När Jan Guillous Hamilton-böcker var som mest populära gick det ett rykte om att han inte hade skrivit dem själv. Istället skulle det vara en amerikansk dussinförfattare som författat böckerna, som sedan blivit översatta av en tafflig översättare. Det främsta beviset för detta påstods vara ordet morsaknullare, som man ansåg vara en direktöversättning av motherfucker.

Att morsaknullare är en direktöversättning av motherfucker råder det väl inget tvivel om. Men Guillou har naturligtvis använt detta ord för att det inte går att blanda in engelska uttryck i en dialog som förövrigt skrivs på svenska även om den exekveras på engelska i romanens här och nu.

Nåväl. Ytterligare ett intressant bevis i debatten om en amerikansk spökskrivare var att ordet morsaknullare inte existerar. Detta är ett kuriöst påstående. Så fort ett ord är tänkt, nedtecknat eller yttrat existerar det. Bara för att ett ord inte finns med i våra ordböcker och uppslagsverk är det ju inte förbjudet att använda. Om det vore på detta vis skulle svenska folket dagligen begå kollektivt lagbrott.