Vad och inte hur gör det fult

Vad är det som säger att det är fult och dåligt med svordomar? Det finns ju inga ord som är dåliga av sig själva eller som har en inneboende fulhet. Allt handlar om tycke och smak samt vilka fördomsbrillor vi har på oss.

Det är vansinnigt att påstå att bruket av svordomar tyder på ett dåligt ordförråd. Vi tar till oss nya ord under hela vår uppväxt och de nya ord vi lär oss tränger inte undan de redan inlärda. Och inte blir väl vårt ordförråd större bara för att vi rensar ut de ord som anses fula? Tvärtom! Med svordomar i bagaget växer ju faktiskt ordförrådet.

Jag menar att det är vad man säger som gör språket fult, inte hur man säger det. Är man elak och bakdantar sina medmänniskor är det mycket fulare än om man skulle slänga in ett jävlar emellanåt när man talar.

Däremot kan ett visst sätt att uttrycka sig på vara mer eller mindre lämpligt. Det är alltså talsituationen som avgör. Så svär på, men svär med urskillning.

Det är okej, Brolle

De e hon jag vill leva med
De e hon jag vill åldras med
De e hon jag vill dela alla dar

Så går refrängen i Brolle jr:s monsterhit Det är hon. Grammatiskt förfärligt eftersom det egentligen ska vara objektsform på pronomenet: det är henne jag vill leva med. Dessutom är sista raden en smula kuriös. Det saknas ju ett med.

Men i konstens värld är detta helt okej, ty här råder licentia poetica. Den poetiska friheten är överordnad grammatik och andra språkliga regler. Rytm och känsla går före subjekt och objekt. Budskapet går ju hem ändå. Att låten sedan suger är en helt annan sak.