Om allt och inget
Ett märkligt plural har börjat sprida sig. Under året som gått har jag uppmärksammat att flera kollegor skriver saker som …flera av våra sökanden…
Och nu har detta otyg även visat sig på public services text-tv. Där går det i en artikel om branden i Umeå att läsa: Många boenden har nu blivit hemlösa.
Det är svårt att spekulera om varför denna mystiska pluralform har blivit allt vanligare. Men kan det vara så illa att nollpluralet är på väg att fasas ut?
Som de flesta vet går det komparera adjektiv, till exempel stor, större, störst. Det är en av språkvetenskapens officiella och kända regler. Mer okänd och mer inofficiell men lika korrekt är regeln som säger att adjektiv är sådana ord som det går att sätta skit framför, till exemepl skitgod och skitful.
Endast vid jämförelser
Oavsett vilken av de båda definitionerna man använder sig av gäller den endast för så kallade graderbara adjektiv: Av tre saker kan en vara stor medan en annan är större och en tredje störst. Vad vi gör här är att vi jämför tre saker med varandra. Om vi använder oss av den andra, mindre officiella, definitionen av adjektiv kan vi säga att en sak är skitstor. Dock är det tveksamt om det går att säga skitstörre och skistörst.
Grader av död
Däremot går det inte att vare sig komparera eller att sätta skit framför icke-graderbara adjektiv som till exempel död eller kvadratisk. Man kan ju inte vara mer död än död (i och för sig kan man ju vara både halvdöd och stendöd). Och ett torg kan ju inte heller vara mer kvadratisk än ett annat. Eller…
Mer eller mindre kvadratisk
Jag skulle nog vilja säga att det i vissa fall går alldeles utmärkt att förstärka exempelvis kvadratisk med skit. Tänk att en trött och uttråkad yngling kommer till en främmande liten stad en söndagseftermiddag i oktober med buss. Han stiger av på det mycket stora torget där det inte finns någonting – ingen torghandel, inga människor, inte ens en fontän. Det enda som finns är asfalt. Då är nog sannolikheten stor att ynglingen skulle kunna beskriva sin upplevelse med orden att det var fucking jävla skitkvadratiskt!
Fet gör sitt intåg
Sådana här förstärkande förled är bra att ta till om vi vill uttrycka en hög grad av någonting. Och det finns en uppsjö av dem: jätte-, ur-, sten-, mega-, skit-, super- för att bara nämna några. Så har vi ju det numer jättevanliga (!) förledet fet-.
Dessa förstärkande prefix avlöser varandra hela tiden; de kan vara populära en tid för att sedan falla i glömska och ersättas av andra. Det moderna fetprefixet, till exempel, har inte kunnat påvisas före 1998.
Jätteliten ingen motsättning
Nu finns det ju många människor som anser att det låter högst besynnerligt och dessutom fel att säga att någonting är jättelitet eller skitgott. Det finns ju många fler exempel på sådana ologiska sammansättningar: svinsnygg, kanonkul eller asbra för att nämna några exempel. Jag vill poängtera att de här förleden miste sin ursprungsbetydelse när de blev förled. I dessa fall ska de alltså endast ses som förstärkande prefix.
I ett recept i dagens tidning går det att läsa: Dela tomaterna och gröp ur kärnorna, skär dem i små bitar. Nu undrar jag vad det är som ska skäras i småbitar: tomaterna eller kärnorna? Hoppas vid min gud att det är själva tomaterna. Tomatkärnor är lite väl små för att handskas med och skära i ännu mindre bitar…
Hörde på radion idag att programledaren frågade en inringande lyssnare Vad har du för hobbies? En fullt berättigad fråga i Ring så spelar vi. Men formen… Vi har ju inga ord med s-plural i svenska språket. Lasse Swahn skulle naturligtvis ha frågat Vad har du för hobbyer?
På samma sätt talar vi till exempel om flera juryer, storyer, ponnyer och policyer. Fast egentligen tycker jag att vi skulle anamma den pluralform som min förra chef med glimten i ögat försökte införa; hon svängde till det och sa policysar.
Så långt ord med utrumgenus, det vill säga en-ord, som slutar på y. När vi istället talar om neutrumord med finalt y får de i plural ett påhängt n, till exempel pentry-pentryn.
Det enda ord som enligt mitt förmenande berättigar ett s-plural i svenskan är den korta golfklubba man använder för närspel på green; det låter synnerligen larvigt att tala om flera puttrar.
Förlåt, o allområdande SAG, ty jag har syndat. Jag har syndat å det grövsta. I går kväll skrev jag i ett mejl till en bekant: så här skriver Aftonbladet i en kommentarfunktion på deras webb. Naturligtvis skriver kvällstidningen på sin egen webb och inte på någon annans. Dumstruten på och in i skamvrån med mig!
Skärpning alla skribenter! Lär er en gång för alla att semikolon aldrig kan ersätta vanligt kolon. Det används sålunda inte innan uppräkningar eller repliker. Egentligen finns det, förutom i vissa programmeringsspråk, endast två korrekta sätt att använda semikolonet:
Det är onekligen inte så lätt att få till en korrekt använding av detta lilla tecken. Men som det är nu har det gått över styr. Så lättast är att inte använda det alls, ty missbrukas semikolon bör det förbjudas till användande.
Under en lång tid har jag gått från ett tillstånd av fundersamhet till en absolut oförstående tillvaro. Det tycks mig ytterst märkligt att i normala fall mycket kloka och intelligenta människor inte har någon som helst erkänsla. Småbarn, vuxna, byråkrater och universitetsstudenter verkar helt ha tappat sin språkliga orienteringsförmåga.
Att det ska vara så svårt att inse att er inte alltid är en pluraländelse. Det heter inte en dalmatin, en weimaran och en centimet. Det heter dalmatiner, weimaraner och centimeter! Även om det bara finns en av varje.
Finns det förövrigt någon som skulle få för sig att utbrista: Jag har en kilomet till jobbet? Tror inte det. Fast det är klart, det heter ju inte en clementiner, en varaner (ödlan alltså) eller en kometer. Så helt självklart är det ju inte…
Härmed vill jag slå ett slag för kampen mot de onödiga partiklarna, de små ord som hakas på vissa verb utan att tillföra ett dugg. Varför har det blivit så vanligt att säga starta upp när det räcker gott med starta?
Nästan lika illa är sälja av, men där kan man i alla fall med lite god vilja hitta en betydelsenyans mot sälja. I de flesta fall räcker det gott med den kortare varianten, kanske kompletterad med delar av. Däremot går det ju inte att avstå från partikeln i sätta på, som har en helt annan innebörd än sätta…
Igår hörde jag dessutom en helt felaktig version i radioprogrammet Christer, där radiopraterskan sa vi tävlar ut två biobiljetter. I och för sig mer prepositions- än partikelfel. Men ändå… Skäms!
Det finns gott om både kloka och välutbildade människor – det finns alltså inget självklart samband – som har uppenbara problem med vissa neutrer, det vill säga t-ord. Det som vållar stora bekymmer är den bestämda formen på grekiska och latinska lånord som slutar på -um, till exempel seminarium, centrum och akvarium.
Det heter ett seminarium, ett centrum och ett akvarium. Absolut inte ett seminarie, ett center och ett akvarie. Skärpning!
