Stringent och manligt

I gårdagens inlägg använde jag ordet stringens, vilket ska förstås som sträng noggrann­het, oklanderlighet och korrekthet.

Detta får mig att minnas en föreläsning i litterär interpretation vid universitetet. Föreläsaren var en man – en docent - av den gamla stammen, ytterst formell och korrekt, alltid klädd i kostym och slips. Till saken hör att docenten även hade retorik som sitt specialområde.

Alltnog. Vid just denna föreläsning sade en av de kvinnliga studenterna något i stil med Jag förstår inte riktigt, mummel, mummel varför vi, mummel mummel, ska prata om detta just nu, mummel mummel… 

Docenten spände då ögonen i henne och replikerade: Sitt inte där och svamla som en kvinna! Du ska uttrycka dig stringent och manligt. Dessutom talar vi här, skit är något man pratar.

Trots detta verbala övergrepp håller jag denne föreläsare som den största behållningen av mina universitetstudier, både vad det gäller kunskaper och just stringens.

Hon fann min oskuld, men tog den inte

Ibland blir det väldigt fel, men samtidigt väldigt rätt… På en fest hemma hos mig härförleden ställde sig en av de kvinnliga gästerna, M, och gick igenom min bokhylla. Vi kom att prata om Charles Bukowskis bok Min oskuld och Pearl Harbor, som jag överöste med beröm som en ypperlig uppväxtskildring (milsvitt bättre än både Populärmusik från Vittula och Underdog) och kanske den bästa skildringen av depressionens USA någonsin.

M blev intresserad av boken och fortsatte att syna mitt bibliotek medan jag gick iväg för att ägna några av de andra gästerna lite uppmärksamhet. När jag kom tillbaka frågade jag M:
- Har du hittat Min oskuld?
- Jodå, men jag tog den inte, svarade hon.

Språklig skepsis

Visst, man får prata som man vill. Det har alltid varit min grundläggande språkståndpunkt (se även Linguistica manifesto). Men jag kan inte låta bli att inta en grymt skeptisk hållning till människor som på fullaste allvar använder uttryck som supernajs och kanoners.

Vad kostar en konflikt?

Idag frågade en kassörska i min butik en annan Du, vad kostar konfliktpåsen? Trodde jag. I själva verket ville hon veta hur mycket pommes frites-påsen kostade.

Geografi eller politik?

En av huvudgatorna i stadsdelen Johanneberg i Göteborg heter Gibraltargatan.  Jag har alltid uttalat denna med ett främre sje-ljud (dock inte så långt fram att det bildas ett fruntimmers-sje): schibraltargatan, ungefär. Kollegan, däremot, säger konsekvent jibraltargatan med ett klart och distinkt j-ljud. Detta är intressant… är det geografi eller politik som avgör uttalet?

Det är kanske lätt att tro att det är det geografiska läget som avgör mitt uttal eftersom Gibraltar ligger i södra Spanien. Dock är jag inte fullt konsekvent och lägger betonigen på sista stavelen. Jag säger alltså inte schibraltárgatan. Kollegan intar kanske en mer politisk vinkel med sitt engelskpåverkade uttal; Gibraltar är ett brittiskt territorium, bevars, och bör väl då uttalas någonting i stil med djibrålter.

Förmodligen är våra båda uttal en ren slump, men kollegan är urgöteborgare och bör kanske ha full koll på det korrekta uttalet av denna gata. Jag kommer dock aldrig att ändra mig, rigid som jag är.

Samhällsomstörtande verksamhet på Tradera

Hittade i dag följande lilla skrivning på Tradera: Efter avslutad aktion sätts pengarna in på vårt bankkonto. Det är snudd på att man misstänker subversiv verksamhet…

Juju har kommit tillbaka – må det raderas för alltid!

Fösta gången jag kom i kontakt med juju var när jag som liten parvel läste Fantomen och Tarzan. Där höll medicinmännen i de lömska infödingsstammarna på med jujuväxter och jujudockor. Ordet är nigerianskt och avser ett litet förmemål – en talisman - man bär som fetisch eller lyckobringare. Det kan även kopplas till de övernaturliga krafter man tillskriver detta föremål.

Så småningom föll serietidningarna i glömska och ordet likaså. Men sedan många år har en lömsk, dock inte övernaturlig, konjunktionskombination visat sitt fula tryne i språket: juju är tillbaka. Fatta att ett ju kräver ett följande desto, till exempel ju mer man äter, desto mättare blir man. Aldrig, aldrig aldrig ju mer man äter, ju mättare blir man. Sen får Nationalencyklopediens ordbok säga vad den vill!

Puss i ljumsken

Man får inte säga vad som helst till vem som helst. Idag var jag så här nära *måttar cirka en millimeter* att spontant utbrista puss i ljumsken till en annonssäljare. Men jag lyckades som tur var hejda mig i sista sekund.

Vi hade ett planeringsmöte inför en eventuell kampanj i december. Jag kläckte en grundidé som hon genast hakade på och vidareutvecklade till någonting som kan bli riktigt, riktigt bra. Då var det tur att jag insåg vad jag var på väg att säga och kunde hindra vad som hade blivit tidernas lapsus linguae.

Bristande erkänsla

Under en lång tid har jag gått från ett tillstånd av fundersamhet till en absolut oförstående tillvaro. Det tycks mig ytterst märkligt att i normala fall mycket kloka och intelligenta människor inte har någon som helst erkänsla. Småbarn, vuxna, byråkrater och universitetsstudenter verkar helt ha tappat sin språkliga orienteringsförmåga.

Att det ska vara så svårt att inse att er inte alltid är en pluraländelse. Det heter inte en dalmatin, en weimaran och en centimet. Det heter dalmatiner, weimaraner och centimeter! Även om det bara finns en av varje.

Finns det förövrigt någon som skulle få för sig att utbrista: Jag har en kilomet till jobbet? Tror inte det. Fast det är klart, det heter ju inte en clementiner, en varaner (ödlan alltså) eller en kometer. Så helt självklart är det ju inte…

Att kasta pil i kuvös

Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, eller kasta pil när man ligger i kuvös som den moderna människan säger. Men det är just vad jag har gjort. Dessutom har jag brutit mot min egen grundregel att inte anmärka på någons sätt att tala.

Nu erkänner jag med böjd nacke och skammens rodnad blossande över mina kinder att jag ofta flugit på den stackars talare som råkat blanda ihop samma och likadan. Språkpolisen i mig har reagerat på uttalanden av typen Jag har samma jacka som min syster och kommit med någon spydig kommentar som Blir det inte trångt att knevla in sig två personer i samma jacka?

Men nu har jag baske mej fått smaka egen medicin. Jag var häromdagen och åt lunch tillsammans med Micke P som beställde pasta och lättöl varpå jag sa till kyparen: Samma, tack. Vår glade matleverantör kommenterade genast min fadäs: En öl på två!? Ska ni dricka ur samma glas? Det var längesen jag såg en så glad kypare. Men det bjuder jag så gärna på.